Winter in Poetry/ vinter i poesin

Viktor Rudberg 1881

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.


This in Sweden famous poem written by Viktor Rydberg,
was hard to translate.
Its about a small grey helper at the farm, called the tomte.
for his help with the animals you need to give him porridge.

The Tomte

The midwinternight is cold and hard,
the stars are glittering and gleaming.
Everyone sleeps in faraway house
deep under the midnight hour.
The moon is walking his silent path,
the snow shimmer white on  pine and fir,
the snow shimmer white on the roofs,
only the tomte is awake.

Standing so grey at the door of the barn,
grey against the white collor of snow,

looking like many winters before
up at the bowl of the moon,
looking at the forest, where spruce and pine
draw around the farm its dark wall,
puzzled over a riddle so strange,
as the answer might not be found.

the midwinter night  is cold and hard

Twas the night before Christmas.

Twas the night before Christmas, when all through the house
Not a creature was stirring, not even a mouse.
The stockings were hung by the chimney with care,
In hopes that St Nicholas soon would be there.

The children were nestled all snug in their beds,
While visions of sugar-plums danced in their heads.
And mamma in her ‘kerchief, and I in my cap,
Had just settled our brains for a long winter’s nap.

When out on the lawn there arose such a clatter,
I sprang from the bed to see what was the matter.
Away to the window I flew like a flash,
Tore open the shutters and threw up the sash.

The moon on the breast of the new-fallen snow
Gave the lustre of mid-day to objects below.
When, what to my wondering eyes should appear,
But a miniature sleigh, and eight tiny reindeer.

With a little old driver, so lively and quick,
I knew in a moment it must be St Nick.
More rapid than eagles his coursers they came,
And he whistled, and shouted, and called them by name!

“Now, Dasher! now, Dancer! now, Prancer and Vixen!
On, Comet! On, Cupid! on, Donner and Blitzen!
To the top of the porch! to the top of the wall!
Now dash away! Dash away! Dash away all!”

As dry leaves that before the wild hurricane fly,
When they meet with an obstacle, mount to the sky.
So up to the house-top the coursers they flew,
With the sleigh full of Toys, and St Nicholas too.

And then, in a twinkling, I heard on the roof
The prancing and pawing of each little hoof.
As I drew in my head, and was turning around,
Down the chimney St Nicholas came with a bound.

He was dressed all in fur, from his head to his foot,
And his clothes were all tarnished with ashes and soot.
A bundle of Toys he had flung on his back,
And he looked like a peddler, just opening his pack.

His eyes-how they twinkled! his dimples how merry!
His cheeks were like roses, his nose like a cherry!
His droll little mouth was drawn up like a bow,
And the beard of his chin was as white as the snow.

The stump of a pipe he held tight in his teeth,
And the smoke it encircled his head like a wreath.
He had a broad face and a little round belly,
That shook when he laughed, like a bowlful of jelly!

He was chubby and plump, a right jolly old elf,
And I laughed when I saw him, in spite of myself!
A wink of his eye and a twist of his head,
Soon gave me to know I had nothing to dread.

e spoke not a word, but went straight to his work,
And filled all the stockings, then turned with a jerk.
And laying his finger aside of his nose,
And giving a nod, up the chimney he rose!

He sprang to his sleigh, to his team gave a whistle,
And away they all flew like the down of a thistle.
But I heard him exclaim, ‘ere he drove out of sight,
“Happy Christmas to all, and to all a good-night!”

Clement Clarke Moore (1779 – 1863) wrote the poem Twas the night before Christmas.

Marina/ Carlos Ruiz Zafo´n

Den här boken var gömd i en hög av överblivna julklappspåsar på ett av arbetsplatsens skrivbord. Jag öppnade påse efter påse, tills jag hittade boken med bilden av en barfota flicka i vitt nattlinne. Hon vänder ryggen mot betraktaren och går in i ljuset bakom en gammal järngrind.

Första meningen lyder:

“Marina sa en gång att vi bara minns det som aldrig har hänt.”

Ja, boken är full av gåtor och mystik i ett gotiskt nattligt Barcelona befolkat av skuggor och lagom förfallna byggnader, det vi kallar ruinromantik. Dessutom finns ålderdomliga ting, skymning, äckel, skräck och undersköna kvinnor i olika åldrar.

Det är här  man känner att det är det manliga ögat som berättar om dessa himmelskt vackra kvinnor,  med en skör genomskinlig skönhet, ja de är sköra även om de som Marina kan verka vara dess motsats. Man blir irriterad av att läsa om dessa överjordiska varelser som knappt verkar var av kött och blod, ja, det är ju förstås en slags spökhistoria, men ändå. Kvinnor kan köra truck och lever i snitt längre än män.

Carlos har inga hämningar, han har inte hört talas om Hemingways isbergsprosa eller någon lektör som ryter att man ska stryka alla onödiga adjektiv. Han pepprar texten med adjektiv. På samma sida hittade jag dessa och då orkade jag ändå inte skriva ner alla:

kuslig, dödstyst, varnande, isolerad, bortglömd,skräckblandad, glittrande, grå, sammetsblank, silverfärgad, liten, förtvivlad, fördömd, stolt, utmanade, lilla, blanka, vackra, mörkröda, hårt, sakta, blek, fastnitad, livlig, himmelsk, mjuka, vackra, disig, glittrande …

Men kanske ska vi vara mer tillåtande, adjektiv har också rätt att finnas, och Ruiz har säkert en trogen läsekrets som gärna låter sig förföras av en parfymdoftande dimhöljd natt i en bortglömd trädgård i ett magiskt Barcelona.

Så vill du hänföras av en gotisk skräckroman med en underlig äckelintrig och står ut med ett föråldrat kvinnoperspektiv, så är detta boken för dig.

This book was hidden in a pile of leftover Christmas gift bags on a workplace desk. I opened bag after bag, until I found the book with the image of a barefoot girl in white nightgown. She turns her back to the viewer and walks into the light behind an old iron gate.

The first sentence in the book:

“Marina once said that we only remember what never happened.”

Yes, the book is full of puzzles and mystery in a Gothic nocturnal Barcelona populated by shadows and slightly dilapidated buildings, what we call Romance of Ruins. In addition, there are archaic things, dusk, disgust, horror and the beauty of women of different ages.

This is where you feel it is the male eye that tells about these heavenly beautiful women, with a delicate transparent beauty, yes they are brittle although Marina may appear to be its opposite. You become irritated by reading about these otherworldly creatures that hardly seems to be  flesh and blood, yes, it’s obviously a kind of ghost story, but still. Women can drive a truck  and live on average longer than men.

Carlos has no inhibitions, he has not heard of Hemingway’s iceberg prose or heard senior lecturer roars that you should delete all unnecessary adjectives. He peppers the text with adjectives. On the same page, I found these and more, I haven´t got the time to write down them all:

“creepy, dead silent, warning, isolated, forgotten, anguished, glittering, gray, velvet shiny, silver, small, miserable, damned, proud, challenging, small, shiny, beautiful, dark red, hard, slow, pale, riveted, lively, heavenly soft, beautiful, hazy, shimmering … “

But perhaps we should be more tolerant, adjectives also have the right to exist, and Ruiz probably have a loyal readership who  allow themselves to be seduced by a fragrant misty night in a forgotten garden in a magical Barcelona.

So if you want to spend your time in a Gothic horror novel with a strange disgusting plot and can put up with an outdated female perspective, this is the book for you.


I was a traveller/ Jag var en resande

IMG_2791 (2)

I was a traveller then upon the moor
I saw the hare that raced about with joy
I heard the woods and distant water roar.

William Wordsworth, British poet, 1770–1850


Jag var en resande, då upp på heden,
jag såg haren rusa kring i munterhet,
jag hörde skogarna och fjärran vatten ryta.


William Wordsworth, brittisk poet,
född 7 april 1770 i Cockermouth, Cumbria,
död 23 april 1850 på Rydal Mount i Ambleside, Cumbria.

översatt till svenska av mig, Lisbeth Nordin

När ett skaldestycke intager och roar …/When a poem occupies and amuses


Istället för att skriva själv så ägnade jag en sömnig dag till litterär storstädning bland mina gamla gymnasiepapper. Där hittade jag min ambitiösa svensklärares sammanställning av klassicism kontra romantik, skrivet på maskin på dubbelt stencilpapper någon mörk kväll efter dagens lektioner, och sedan draget på stencilapparaten under rasten, därefter levererat till klassrummet ännu doftande av blå trycksprit. Vi förde pappren till våra näsor och drog in den hälsovådliga spriten. Och inte minns jag ens namnet på denna ambitiösa lärare, som dessutom uppmuntrande och tålmodigt läste mina superromantiska och sentimentala uppsatser utan att fördöma mig för min ålders Sturm und Drang.

Innan papperskorgen delar jag med mig av något av innehållet:

“Romantikens författare skapar egna regler.

”När ett skaldestycke intager och roar, när det hänrycker till gråt eller löje, är det likaså narraktigt att rådfråga Aristoteles om jag får gråta eller le, som att förkasta den maten som smakar mig väl, endast därför att den inte är tillagad efter Kokboken.” skrev Neikter, vår förste litteraturhistoriker 1774

“When a poem occupies and amuses, when it ravish me into tears or laughter, it is equally foolish to consult Aristotle if I may cry or smile, as to reject the food which tastes me well, only because it is not cooked after the cookbook. ” Neikter 1744

Och hur är det med att blanda genrer?  Almqvists Amorina innehåller både lyriska, episka och dramatiska inslag.

Kellgren säger att reglerna har ogiltigförklarat alla ord ”och bland dem de starkaste, ömmaste och nödvändigaste”.

Romantikern Coleridge skriver i Biographia: “I seem rather to be seeking … a symbolic language for something within me that already and forever exist, than observing a thing new.”

Det där håller inte klassicismens författare med om , de vill att författaren ska uttycka sin mening klart och tydligt. Boileu skriver i Lárt poe´tique med tanke på den arme läsaren:

”om dubbla tydningar hans omdöme förvilla, av dina gåtor trött han sig ej möda gör, att följa en skribent, som alltid sökas bör.”

Nu undrar jag, vad tycker du?