När ett skaldestycke intager och roar …/When a poem occupies and amuses

IMG_3545romantikforweb

Istället för att skriva själv så ägnade jag en sömnig dag till litterär storstädning bland mina gamla gymnasiepapper. Där hittade jag min ambitiösa svensklärares sammanställning av klassicism kontra romantik, skrivet på maskin på dubbelt stencilpapper någon mörk kväll efter dagens lektioner, och sedan draget på stencilapparaten under rasten, därefter levererat till klassrummet ännu doftande av blå trycksprit. Vi förde pappren till våra näsor och drog in den hälsovådliga spriten. Och inte minns jag ens namnet på denna ambitiösa lärare, som dessutom uppmuntrande och tålmodigt läste mina superromantiska och sentimentala uppsatser utan att fördöma mig för min ålders Sturm und Drang.

Innan papperskorgen delar jag med mig av något av innehållet:

“Romantikens författare skapar egna regler.

”När ett skaldestycke intager och roar, när det hänrycker till gråt eller löje, är det likaså narraktigt att rådfråga Aristoteles om jag får gråta eller le, som att förkasta den maten som smakar mig väl, endast därför att den inte är tillagad efter Kokboken.” skrev Neikter, vår förste litteraturhistoriker 1774

“When a poem occupies and amuses, when it ravish me into tears or laughter, it is equally foolish to consult Aristotle if I may cry or smile, as to reject the food which tastes me well, only because it is not cooked after the cookbook. ” Neikter 1744

Och hur är det med att blanda genrer?  Almqvists Amorina innehåller både lyriska, episka och dramatiska inslag.

Kellgren säger att reglerna har ogiltigförklarat alla ord ”och bland dem de starkaste, ömmaste och nödvändigaste”.

Romantikern Coleridge skriver i Biographia: “I seem rather to be seeking … a symbolic language for something within me that already and forever exist, than observing a thing new.”

Det där håller inte klassicismens författare med om , de vill att författaren ska uttycka sin mening klart och tydligt. Boileu skriver i Lárt poe´tique med tanke på den arme läsaren:

”om dubbla tydningar hans omdöme förvilla, av dina gåtor trött han sig ej möda gör, att följa en skribent, som alltid sökas bör.”

Nu undrar jag, vad tycker du?

Advertisements