Illustration, Lauras story

http://www.lauraochstorboken.wordpress.com/

Working with the illustrations today.
Laura has found an extrodinary book in the library while the small and tiny grains of sand are slowly falling in the time glass.

Advertisements

Fem i fara/ Five get into a fix

 Five get into a fix/ Fem i fara

first edition 1958/ utgiven i Sverige 1960

author/ författare: Ednid Blyton

Do kids still read the books about The Famous Five?

The Blyton books was once a hotly sought after prey for book gulping children. But by many adults they were not considered good enough. So the books was not to be found in the public library or at school. The rumor was that the five ate all the time, but the books was nevertheless unbearably exciting.

So when I re-found “Five get into a fix” I was curious about how Blyton could keep her readers in such a firm grip.

Yes, the kids eat a lot of food, it is a cherished adult theme, so why should it not be found in children’s books? It feels out of date that Anne should be so fearful and so squeaky, luckily George is allowed to develop her character without being locked into any tight girls dresses. The boys, of course, are active and resourceful. The children and their friendship is the core of everything, perhaps this is why readers cuddles: tasty food, ability and independence to rule your life, just enough of adventure and adults at a reasonable distance and an endless school holiday with free days together with friends to like and trust.

The tension then? Yes, there are small portions of question marks at the end of each chapter and some misleading plantings. Nothing that makes you sleepless and surprisingly little drive forward. I wonder how librarians were thinking when they banned Blyton from the shelves?

Läser barnen fortfarande Fem-böckerna? Jag vet inte.

Blytonböckerna var en gång ett hett eftertraktat byte för bokslukande barn. Men av många vuxna ansågs de inte tillräckligt bra. Alltså fanns de inte på biblioteket eller i skolan. Ryktet sa att de fem åt hela tiden, men att böckerna ändå var olidligt spännande.

Så när jag återfann “Fem i fara” i mitt barndomshem, blev jag nyfiken på hur Blyton kunde hålla kvar sina läsare i ett fast grepp.

Ja, barnen äter mycket mat, det är ett kärt vuxentema, så varför skulle det inte få finnas i barn och ungdomsböcker? Men det känns omodernt att Anne ska vara så lättskrämd och så pipig, tur att George finns som får utveckla sin karaktär utan att spärras in i någon trång flickklänning. Pojkarna är förstås aktiva och påhittiga. Barnen och deras kamratskap är alltings kärna, kanske är det därför läsarna myser: god mat, lagom äventyr och de vuxna på lagom avstånd och ett långt skollov med fria dagar tillsammans med kompisar man gillar och litar på. Att få vara på egen hand utan de vuxna och lösa problem tillsammans med kamraterna ger en härlig känsla av självständighet och tilltro till sin förmåga. Lägg märke till det, samarbete och tillhörighet istället för den ensamme krigaren!

Spänningen då? Ja, små portioner av frågetecken vid varje kapitelslut och några vilseledande planteringar. Inget som man blir sömnlös av och förvånansvärt lite driv framåt. Jag undrar hur bibliotekarierna tänkte när de rensade Blyton från hyllorna?