Marina/ Carlos Ruiz Zafo´n

Den här boken var gömd i en hög av överblivna julklappspåsar på ett av arbetsplatsens skrivbord. Jag öppnade påse efter påse, tills jag hittade boken med bilden av en barfota flicka i vitt nattlinne. Hon vänder ryggen mot betraktaren och går in i ljuset bakom en gammal järngrind.

Första meningen lyder:

“Marina sa en gång att vi bara minns det som aldrig har hänt.”

Ja, boken är full av gåtor och mystik i ett gotiskt nattligt Barcelona befolkat av skuggor och lagom förfallna byggnader, det vi kallar ruinromantik. Dessutom finns ålderdomliga ting, skymning, äckel, skräck och undersköna kvinnor i olika åldrar.

Det är här  man känner att det är det manliga ögat som berättar om dessa himmelskt vackra kvinnor,  med en skör genomskinlig skönhet, ja de är sköra även om de som Marina kan verka vara dess motsats. Man blir irriterad av att läsa om dessa överjordiska varelser som knappt verkar var av kött och blod, ja, det är ju förstås en slags spökhistoria, men ändå. Kvinnor kan köra truck och lever i snitt längre än män.

Carlos har inga hämningar, han har inte hört talas om Hemingways isbergsprosa eller någon lektör som ryter att man ska stryka alla onödiga adjektiv. Han pepprar texten med adjektiv. På samma sida hittade jag dessa och då orkade jag ändå inte skriva ner alla:

kuslig, dödstyst, varnande, isolerad, bortglömd,skräckblandad, glittrande, grå, sammetsblank, silverfärgad, liten, förtvivlad, fördömd, stolt, utmanade, lilla, blanka, vackra, mörkröda, hårt, sakta, blek, fastnitad, livlig, himmelsk, mjuka, vackra, disig, glittrande …

Men kanske ska vi vara mer tillåtande, adjektiv har också rätt att finnas, och Ruiz har säkert en trogen läsekrets som gärna låter sig förföras av en parfymdoftande dimhöljd natt i en bortglömd trädgård i ett magiskt Barcelona.

Så vill du hänföras av en gotisk skräckroman med en underlig äckelintrig och står ut med ett föråldrat kvinnoperspektiv, så är detta boken för dig.

This book was hidden in a pile of leftover Christmas gift bags on a workplace desk. I opened bag after bag, until I found the book with the image of a barefoot girl in white nightgown. She turns her back to the viewer and walks into the light behind an old iron gate.

The first sentence in the book:

“Marina once said that we only remember what never happened.”

Yes, the book is full of puzzles and mystery in a Gothic nocturnal Barcelona populated by shadows and slightly dilapidated buildings, what we call Romance of Ruins. In addition, there are archaic things, dusk, disgust, horror and the beauty of women of different ages.

This is where you feel it is the male eye that tells about these heavenly beautiful women, with a delicate transparent beauty, yes they are brittle although Marina may appear to be its opposite. You become irritated by reading about these otherworldly creatures that hardly seems to be  flesh and blood, yes, it’s obviously a kind of ghost story, but still. Women can drive a truck  and live on average longer than men.

Carlos has no inhibitions, he has not heard of Hemingway’s iceberg prose or heard senior lecturer roars that you should delete all unnecessary adjectives. He peppers the text with adjectives. On the same page, I found these and more, I haven´t got the time to write down them all:

“creepy, dead silent, warning, isolated, forgotten, anguished, glittering, gray, velvet shiny, silver, small, miserable, damned, proud, challenging, small, shiny, beautiful, dark red, hard, slow, pale, riveted, lively, heavenly soft, beautiful, hazy, shimmering … “

But perhaps we should be more tolerant, adjectives also have the right to exist, and Ruiz probably have a loyal readership who  allow themselves to be seduced by a fragrant misty night in a forgotten garden in a magical Barcelona.

So if you want to spend your time in a Gothic horror novel with a strange disgusting plot and can put up with an outdated female perspective, this is the book for you.

 

Advertisements

Light/Ljus

IMG_1381 (2)

 

“Vår djupaste fruktan är inte att vi är otillräckliga. Vår djupaste fruktan är att vi är mäktiga bortom alla gränser. Det är vårt ljus, inte vårt mörker som skrämmer oss. Vi frågar oss, vem är jag att tro att jag är strålande, underbar, full av talang och sagolik.

Egentligen, vem är du att inte tro det? Du är ett barn av helighet.Att förminska dig själv hjälper inte världen. Det är inget upplyst över att förminska dig själv, så att människor omkring dig inte ska känna sig osäkra. Vi är alla menade att stråla, såsom barn gör. Vi föddes för att ge uttryck för det gudomliga som finns inom oss. Det finns inte bara i några av oss, det finns i alla. Och när vi tillåter oss själva att stråla, så tillåter vi samtidigt dem omkring oss att göra detsamma. När vi frigör oss från våra rädslor, så frigör vår närvaro automatiskt andra.”

A RETURN TO LOVE by Marianne Williamson

Painting Trophime Bigot in Palazzo Doria Pamphili

“Our deepest fear is not that we are inadequate. Our deepest fear is that we are powerful beyond measure. It is our light, not our darkness that most frightens us. We ask ourselves, Who am I to be brilliant, gorgeous, talented, fabulous? Actually, who are you not to be? You are a child of God. Your playing small does not serve the world. There is nothing enlightened about shrinking so that other people won’t feel insecure around you. We are all meant to shine, as children do. We were born to make manifest the glory of God that is within us. It’s not just in some of us; it’s in everyone. And as we let our own light shine, we unconsciously give other people permission to do the same. As we are liberated from our own fear, our presence automatically liberates others.

A RETURN TO LOVE by Marianne Williamson