I was a traveller/ Jag var en resande

IMG_2791 (2)

I was a traveller then upon the moor
I saw the hare that raced about with joy
I heard the woods and distant water roar.

William Wordsworth, British poet, 1770–1850

 

Jag var en resande, då upp på heden,
jag såg haren rusa kring i munterhet,
jag hörde skogarna och fjärran vatten ryta.

 

William Wordsworth, brittisk poet,
född 7 april 1770 i Cockermouth, Cumbria,
död 23 april 1850 på Rydal Mount i Ambleside, Cumbria.

översatt till svenska av mig, Lisbeth Nordin

read it out loud/ läs det högt

IMG_4893 (2)

There are a lot of things to consider, when coming to the end of the story.

It´s time for editing and polishing the words and sentences, that build up your story. (I happend to write: I´ts time for eating your words, and there are of course a truth  in that as well, they have to be tasty or you might want them to be bitter or …).

But you have heard it before. You shall read them out LOUD, and you will find the places to polish and edit, as I did. But truly, it also filled with me with doubt, and that´s not a good thing. The first sketch is often closest to your heart and may be closest to your own language. So don´t throw yourself away when editing.

When reading out loud, you will find the music and the rhythms in the text, and you might fall in love with your text again. But of course I also found things that could be better. So I started to edit again … and again … and once more and here I am, knowing that there has to be a point when saying enough, I´m done.

 

Det finns så mycket att tänka på, när berättelsen du skriver kommit till den sista sidan. Det är dags att redigera och polera.

Och det viktigaste av allt, som jag alltid säger till mig själv och mina elever: Läs texten HÖGT! Det är roligt att höra och smaka på sin egen text, den får ett nytt liv, när den kommer ut i världen utanför sidorna och ditt huvud. Ljudvågorna sänder den vidare utanför din kontroll. Läs med stolthet utan att vara blyg.

När du /jag läser texten högt, hör jag var jag snubblar på orden och jag hittar de platser i texten, jag behöver redigera och polera. Men man kan också bli tveksam och fastna i tvivel, vända på orden fram och tillbaka , tills de blir trötta och börjar sakna innebörd, det har hänt mig. Tveksamhet kan vara förödande och göra att man slänger ut det berömda barnet med det berömda badvattnet. Inte bra. Den första skissen har ofta en närhet till ditt hjärta och din egen röst, den är som en nymornad nyponros, men du ska hjälpa den att slå ut.

När man läser högt hör man musiken i texten, man känner rytmen  och flödet, eller inte. Jag/du märker när tungan snubblar och får jobba hårt för att säga de långa krångliga meningarna, eller när lungorna inte får luft eftersom det inte finns några vilopunkter eller pauser i texten. Musik är lika mycket paus på rätt ställe som ljud emellan. Musiken och texten innehåller ju också tempo, ibland springer vi, ibland stannar vi upp och ibland lunkar vi på. Variationen gör att det inte blir långtråkigt.

Så jag redigerar igen och igen och … till slut är det dags att sätta ner foten, nog, dags att byta mössa, från skrivare till läsare, att läsa texten som en nyfiken förstagångssläsare, bara för mitt eget nöjes skull.