Kan man kasta böcker?

IMG_2410web

Det tar emot.

Det påminner om bokbål och utrensningar.

Det påminner om hur skört det kan vara, det fria ordet.

Men när bokhyllorna står med dubbla rader och ny böcker ständigt vill pusslas in, så måste ändå några få lämna sin plats.

Tur då att det finns en bokhylla vid Årsta torg, där man kan lämna böcker till behövande och själv hämta när man blir frestad. Det är spännande att gå och titta, vilka titlar finns det idag och visst någon har förbarmat sig över boken jag lämnade sist, den om den norske norrskensforskaren Kristian Birkeland.

En del böcker är för gamla och slitna, ens för att hitta till den offentliga bokhyllan eller till någon välvillig second hand affär som inte redan drunknat i utgivningen av böcker som ingen längre vill läsa.

En del av de böckerna härrör från tiden då jag köpte billigast möjligt från bokrean i Vingåkers numera nedlagda bokhandel. Det var böcker som i åratal hade värmt hyllorna utan att hitta någon köpare och till slut reades ut för några kronor till bokhungriga. De var alltså redan gamla när jag köpte dem, men de hade ännu inte nått antikvitetsstatus och skulle heller aldrig få det. Jag kastade mig villigt över pocketböcker med usla svartvita tryck på gulnat papper. Är man hungrig, så är man hungrig och inte var det något fel på Rolf Söderbergs bok om ”Modern Swedish Art”. Tvärtom.

Innan jag låter den födas om till nytt papper med nya texter genom pappersåtervinningen ägnar jag den min sista uppmärksamhet, tittar på de suddiga svartvita fotografierna, jo, Max Valter Svanberg, han var ju intressant och vilka var de där kvinnliga konstnärerna, Anna Casparsson, Greta Knutsson och Britt Lundbohm-Reuterswärd? De ser spännande ut. Jag googlar på några av dem och hittar sparsamma bilder från intressanta konstnärskap. Jag river ur bilderna ur boken, de är bara bleka avtryck, men de talar fortfarande till mig från modernismens tidiga verk i Sverige, de är moderna, men många är bortglömda, det är inte längre en tid av modernistiska förenklingar, de får låna sin estetik till reklamarna, medan konsten blir komplexare i en myriad av röster som svävar som Aniaras rymdskepp ut i ett ständigt expanderade universum. Men säg mig. Vem är det som lyssnar? Vem är det som ser?

Advertisements

om viktigheten av att ha medläsare

Det går inte att överskatta det faktum att flera ögon ser mer än de två egna. Så hemmablind man är, när man läser det man tror att man skrev, istället för det som egentligen blev skrivet. Då är det ovärderligt med nya färska ögon som ser stavfel, slarvfel mm och frågar; Vad menar du här? Jag förstår inte.

Jag älskar min dator, men jag snubblar på tangenterna och jag kan inte alla kommandon för att få det korrekta utseendet på texten.

När man skriver för hand ligger texten närmare kroppen med alla dess sinnen, dess hjärna och hjärta, när handen minns och formar varje bokstav och ljud. Men datorn ger förstås en annan frihet att flytta runt i texten, kopiera , söka och klistra in.

Så:

inte utan min dator och inte utan mina medläsare.

att skriva på resa

IMG_1473 - Kopia

Det går att skriva i Rom också, här på Caffeteria Bar Doria tillsammans med kall öl och Salata Caprese efter att ha besett konsten på Doria Pamphilj Gallery där den bästa Caravaggion var utlånad (shit!). Hur som helst skissen till ett nytt kapitel plitade jag ner mellan tuggorna i den eviga staden.

Se bara till att du har en lagom väska som rymmer skrivbok och pennor. Den här gången blev det inte Moleskin utan en billigare bok från Pocket Shop, men det gick också bra. Ingen höjer på ögonbrynet för en skrivande dam på cafe. Det är helt enkelt som det ska vara.

Övralid

Övralid är Heidenstams hem högt uppe med utsikt över Vättern. Huset som är ritat av skalden själv ligger som en vit kloss uppe på en kulle. Följ med på en visning genom de ljusa vackra rummen som ger ett intryck av det begynnande moderna livet. Efter flera skilsmässor valde Heidenstam att leva samboliv med danska Kate Bang.

Heidenstam, som av Strindberg kallades “den adlige fjanten” har skrivit många rader som fortfarande finns kvar i vårt kollektiva svenska minne:

“bättre lyssna till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge”

“det är skam , det är fläck på Sveriges baner att medborgarrätt heter pengar”

“Jag längtar hem sen åtta långa år. I själva sömnen har jag längtan känt. Jag längtar hem. Jag längtar var jag går, men ej till människor – jag längtar marken jag längtar stenarna där barn jag lekt.”

ur Ensamhetens tankar

Glöm inte att besöka Farfarsstugan med gott fika i trädgården och helt fantastiskt: fråga efter den extra listan med goda bakverk för dig med glutenintolerans mm. Vänligt bemötande dessutom.